I skolans värld finns det en mängd normer och traditioner som skulle behöva ifrågasättas i vår tid. Jag skulle säga att många av dessa normer och traditioner lever kvar sedan Folkskolan infördes 1842 (jfr Gadler, 2011, En skola för alla, gäller det alla?) då de hade ett syfte, till exempel normer kopplade till ett ohälsoproblem och bristande hygien varför skolbad och liknande blev en norm som då fyllde ett syfte. I dagens samhälle har vi inte bristande hygien utan snarare är det så att våra ungdomar generellt duschar/tvättar sig för mycket, för att inte tala om hur allt detta tvättande påverkar miljön på ett negativt sätt.
Vidare har vi normen om att vi inte ska ha huvudbonader på oss pga att det är tecken på bristande respekt. Så var kanske fallet innan Sverige blev mångkulturellt och slöjor blev vardag i svensk skola. Denna norm börjar luckras upp på flera håll men lever alltjämt kvar på många skolor och i trivselregler.
Ytterligare exempel på normer vi bör reflektera över och ifrågasätta är kopplade till den "dolda läroplanen" och vad den enskilde pedagogen lägger i fostransuppdraget eller i det kompensatoriska uppdraget som det i vår nuvarande läroplan kallas.
Den dolda läroplanen är ett begrepp som började användas på 1960-talet och som lyfter vilken sorts kunskaper man vill att eleverna ska få och, i förlängningen, vilken sorts framtida medborgare man vill att skolan ska skapa. Kanske var det i och med forskaren Philip W. Jacksons klassrumsobservationer den dolda läroplanen blev synlig. Han upptäckte att mycket av lektionstiden gick åt till andra saker än undervisning, såsom att lära eleverna att räcka upp handen istället för att prata rakt ut, att inte prata (för högt) och att på olika sätt kontrollera elevens uppträdande. Det han lade speciellt märke till var hur mycket tid som gick åt till att vänta. Eleverna fick vänta på att andra skulle bli klara; på att få ordet; på att få komma in i klassrummet; på att få svara på frågan; på att få kontakt med läraren o.s.v.. Jackson drog slutsatsen att skolans syfte, förutom att försöka förmedla ämneskunskaper till eleverna, var att på ett eller annat sätt lära eleverna att bli tålmodig. Han menade att detta skedde för att samhället i stort värderade tålamod av sina arbetare, vilket var vad eleverna senare skulle bli. (Olsson. A.M, 2014, http://hig.diva-portal.org/smash/get/diva2:750745/FULLTEXT01.pdf)
Även om själva begreppet den dolda läroplanen formulerades på 1960-talet, var fenomenet känt sedan tidigare. Redan runt sekelskiftet 1700/1800 menade Immanuel Kant att man till en början inte skickar ”barnen till skolan med avsikten att de ska lära sig något där, utan för att de ska vänja sig att sitta stilla och punktligt iakttaga det som föreskrives dem /.../”. Hur mycket har förändrats i våra skolor sedan dess? Ser vi att skolan är en förvaringsplats där en fostranstradition lever kvar trots att våra nuvarande styrdokument förespråkar att vi ska lära våra elever att vara källkritiska, kreativa och lösningsfokuserade? Visst förstår jag att det i ett klassrum med 30 elever behöver finnas vissa ordnings- och förhållningsregler men här behöver vi vuxna tillsammans med eleverna diskutera syftet med regler och ta fram dem gemensamt och då även diskuterat skillnaden mellan lagar, regler och normer. Ingemar Wiklund har i ett blogginlägg från 2012 gjort en överblick man skulle kunna utgå ifrån vid ett sådant arbete Lagar-regler-och-normer-i-klassrummet .
Olsson lyfter i sin avhandling att vi i dag kan se att den dolda läroplanen kommer till uttryck i klassrummet, i stort sätt på samma sätt som under mitten av 1900-talet dvs genom tillrättavisningar via t.ex. envägskommunikation från lärare till elev, instruktioner att t.ex. prata lägre och att sitta stilla, men också genom restriktioner, t.ex. att eleven behöver be läraren om tillåtelse för att få gå på toaletten eller för att få vässa pennan. Andra metoder som läraren använder för att förmedla den dolda läroplanen till eleverna enligt Olsson kan vara bestraffningar och belöningar. Läraren kan via en-till-en kommunikation informera eleven när hen har gjort något opassande eller passande. Det kan ske inför hela klassen för att visa vad man ska och inte ska göra men också för att den enskilda eleven ska ta lärdom av det. Det visar att också de andra eleverna är delaktiga i implementeringen av den dolda läroplanen eftersom den enskilda eleven i dessa och andra tillfällen genom deras reaktioner får reda på vad som anses vara önskvärt beteende och inte. Många gånger hänvisar lärare i sin förståelse till faktorer kopplade till arbetsro och förmedling av kunskaper. Lärarna förklarar oftast de regler som används som förutsättningar för att undervisningen ska fungera och de ser inte implikationerna för framtiden eller för den enskilde eleven. Och visst är det så att fokus på arbetsro och lärandesituationer kräver ett visst agerande från alla inblandade men den dolda läroplanen finns till och upprätthålls för att skolan är institutionellt formad på ett sådant sätt att vissa beteenden förespråkas och gynnas framför andra. Den styr inte bara elevernas, utan också lärarnas beteenden och de som inte passar in i detta upplevs ofta ha svårigheter som individen själv behöver rätta till. Jag menar att skolan som institution många gånger är orsaken till att dessa svårigheter uppstår genom att ställa krav på den enskilde individen som denne inte klarar av. Utifrån det menar jag att vi måste börja ifrågasätta de normer som genomsyrar svensk skola, är alla dessa normer nödvändiga om vi ska utgå från våra elevers behov? Måste man till exempel byta om inför idrotten och måste man duscha? Finns det varianter på att träna turtagning och att invänta övriga? För de flesta elever orsakar detta inga problem och man agerar enligt de gängse normer som är rådande på ett relativt oreflekterat sätt, men för andra innebär detta att man kanske inte går till skolan de dagar man har idrottslektion, att man blir utåtagerande när man tvingas vänta eller får bristande självkänsla av alla tillsägelser då man pratar rakt ut. Då måste vi vuxna våga gå utanför boxen och fundera på syftet med de normer som råder och tillsamman med eleven och dennes föräldrar hitta lösningar och alternativa sätt att gå.
Ett antal forskare kopplade till Linköpings universitet har tittat på just detta med etik, värden och normer i skola och utbildning. De ställer intressanta frågor som vilka normer och värden som ligger till grund för utbildningars innehåll och organisering? Vilka etiska och moraliska val lärare tvingas göra? Vad man lär sig i skolan om vad som är normalt, onormalt, möjligt eller omöjligt? De menar att det till stor del handlar om villkor för utbildning, för dem som utbildas, och hur utbildningen medverkar till att skapa, förmedla och förändra olika värden och normer samt de etiska ställningstagande de bygger på. (http://www.liu.se/forskning/forskningsomraden/skola-och-utbildning/etik-varden-och-normer?l=sv)
Jag menar att det är dags att vi på ett mer aktivt och systematiskt sätt börjar reflektera över vilka normer vi har på våra respektive skolor och om vi då upptäcker normer och värderingar som inte gynnar alla elever, kanske rent av missgynnar enskilda individer, behöver fundera på om det är en norm som behövs eller om den är förlegad. Precis som Sara Thiringer, Erik Lindman-Mata och Petter Isoz skriver på SvD Opinion (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/for-manga-barn-kranks-av-normer_7802598.svd) måste vi aktivt kritisera normer i skolan i stället för att förstärka olika strukturer som vidmakthåller ojämlikhet. Enbart då kan vi få en skola där ingen elev kränks, mobbas eller far illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar